SKÅNERESAN DEL 3

Okej, dags för sista delen i den här lilla bloggserien, Skånetriologin. Som jag skrev i förra inlägget bodde vi på Park Inn by Radisson i Västra hamnen. Vi hade ett hundrum och personalen var trevlig och tillmötesgående vad gällde hundarna. Vi fick bland annat förvara vårt färskfoder i ett kylskåp i receptionen och ha med hundarna ner på frukosten om vi satt vid några bord som var lite avsides.

Hotellet låg väldigt nära Turning Torso och Ribersborgsstranden. Ett väldigt fint område som med sina stenplattsklädda gator, häftiga bostadshus och sin havsutsikt gav mig lite ”utomlandssemester-vibbar”.

Under våra dagar i Malmö besökte vi även Slottsparken och hundrastplatsen vid Ribersborgs strand samt gjorde en utflykt till Jakriborg i Hjärup, Alnarp slott och Lomma Glassfabrik. Sammanfattningsvis hade vi en jättetrevlig vecka i Malmö, jag kommer verkligen vilja åka tillbaka. 😃

SKÅNERESAN DEL 2

När vi lämnade Värnamo bakom oss och ställde in siktet på Malmö bestämde vi oss för att passa på att åka en omväg för att få se så mycket som möjligt på vägen. Vi tog därför en avstickare och besökte Halmstad och Östra Stranden, Båstad och Hovs Hallar och slutligen Torekov.

Jag har aldrig varit i varken Halland eller Skåne förut så det mesta av naturen och landskapen tog mig med storm. Första stoppet efter Värnamo blev Östra Stranden i Halmstad och redan där höll jag på att ramla av stolen.

Nästa stopp blev Hovs Hallar i Bjärekustens naturreservatet utanför Båstad. Jag hade fått tips om att besöka det av en kompis i Team Pondus, och jag är verkligen glad att vi gjorde det! Hovs Hallar var så himla vackert och häftigt, havet i kombination med alla klippor skapade en vy som nästan var svår att ta in. Det är verkligen ett sådant ställe son man måste se, det går knappt att beskriva.

Efter Hovs Hallar rullade vi igenom Torekov, jag och Tindra gick runt i hamnen och såg bland annat Morgonbryggan som är med i Solsidan. Jag som älskar Solsidan blev nästan starstruck bara av att vara i Torekov, kanske lite töntigt men så var det. Även Torekov var väldigt, väldigt fint och något jag är glad att ha besökt.

När vi väl anlände i Malmö checkade vi in på Park Inn by Radisson i Västra hamnen, bilder från veckan i Malmö kommer i nästa inlägg. ☺️📷

SKÅNERESAN DEL 1

Ni som följer mig och hundarna på Instagram kan inte ha missat att jag och Accio (i sällskap av min mamma, lillasyster och lilla Frozt) semestrade i Malmö förra veckan. ☺️ Jag tog typ sjuttioelvatusen bilder ungefär och för att inte fylla Instagram med foton från resan till the end of time tänkte jag dela med mig av några guldkorn här på bloggen istället.

Fotona som delas här i inlägget är originalfoton tagna med min mobil, en iPhone XS. De är helt oredigerade och därför kanske någon är lite mörk osv.

På vägen ner hade vi bokat hotell i Värnamo för att kunna köra i lugn och ro och kunna stanna där vi ville o hade lust med. Det är verkligen roligt att köra utan riktig tidspress och kunna stanna o rasta hundar & fota i godan ro. Vi hade tittat ut några bra ställen att stanna vid längs vägen ner till Värnamo, Brahehus utanför Gränna och Store Mosse Nationalpark. I måndags när vi körde ner var det jättetråkigt och regnigt väder, vi hade tur med stoppet vid Brahus för det regnade ihållande tills vi stannande och fortsatte igen när vi satt oss i bilen. ☔️

När vi kom till Store Mosse Nationalpark höll regnet i sig men vi packade ändå ur hundar och gav oss in i parken. Mamma och Tindra gick en liten trollsagostig och jag och Accio gick Wibecksleden och en bit av Östra Rockne runt. Ett snabbstopp alltså, men ett stopp som gav mersmak! Jag vill verkligen planera in en tur till Store Mosse igen för ordentlig vandring & friluftsliv 🥾⛺️❤️

Efter kortvandringen i Store Mosse styrde vi mot Scandic Värnamo där kvällen fortsatte med pizza, hotellhäng och en trevlig promenad i fina Apladalen. 🌿 Accio verkade verkligen gilla livet på hotell och var lugn, nöjd och skötte sig exemplariskt hela veckan. Så stolt och glad över henne, vem kunde ana att det gömde sig en skötsam stadshund där bakom allt bus?

Resan från Värnamo till Skåne och dagarna på plats i själva Malmö kommer i del 2 och 3. 😘

Tjäderleksmossen

Sent i lördagskväll kände jag hur vandringssuget bubblade över och jag bestämde mig för att planera en liten dagstur för söndagen.  Valet föll på Tjäderleksmossen, ett litet naturreservat i Almungetrakten utanför Uppsala. Vad gäller valet av hund drog Lady och Lufsen vinstlotten och fick följa med dagen till ära. IMG_5412

När jag och hundarna ger oss ut på dagsturer brukar jag antingen ha en liten ryggsäck eller packa i väska på midjebältet. Hittills har jag använt Baggen Softbelt Race som promenad- och vandringsbälte men det har gett upp (efter mååånga trogna år i tjänst) och fått lämna plats för Non-stop Dogwear Trekking belt. Jag invigde mitt Trekkingbälte med tillhörande väska i söndags och är väldigt nöjd med det hittills. Jag upplever att väskan till Trekkingbältet är lite mindre än väskan till Baggenbältet, men jag kunde utan problem packa med mig min matsäck, våtservetter, nässpray, Pemmikan till hundarna, bilnycklar, vantar och vattenflaska.

IMG_5764IMG_5793

Jag och hundarna hade en jättetrevlig dag och jag tyckte verkligen om naturen och stigarna. Dock var det väldigt stenigt och kuperat så oron för att stöta på nyvakna huggormar låg och gnagde i bakhuvudet under större delen av turen, framför allt när vi gick Skärsjöslingan, en 2,2 km lång runda som utgår från raststugan vid Skärsjön.

Vid raststugan tog vi en fikapaus och passade på att njuta av utsikten och naturen. Totalt blev turen på ca 6,5 km men stor del av stigarna var relativt ”svåra” (över stock & sten, genom stenrösen, ojämnt underlag och väldigt ”snubbligt”), vilket gjorde att distansen kändes alldeles lagom.

IMG_5599IMG_5558IMG_5548

Sammanfattningsvis var Tjäderleksmossen en väldigt trevlig destination som jag varmt kan rekommendera dem som verkligen uppskattar friluftsliv och naturen, men kanske inget för dem som helst vill fin-gå lite och som vill ta sig an något ”lättgått”.

IMG_5822IMG_5479IMG_5499

GUIDE: Midjebälten

Här kommer en liten guide där jag kommer gå igenom Non-stop Dogwears fyra olika midjebälten, vad som skiljer dem åt och vad de lämpar sig bäst för. Jag vet själv hur svårt det kan vara att veta vad man ska köpa när det väl är dags att köpa nytt. Vill du hellre se och höra mig gå igenom de olika bältena hittar du en film HÄR. 

Non-stop har i dagsläget fyra olika bälten: Canix, Trekking, Ferd och Løype. Jag vill börja med att säga att alla bälten självklart går att använda till precis vad man vill, även om jag nedan kommer nämna specifika sporter och aktiviteter som passar extra bra till respektive bälte.

Non-stop Dogwear CaniX Belt
CaniX-bältet är det ultimata midjebältet för linlöpning/canicross och tack vare sin utforming ger det ett grymt bra stöd för ryggen. Innan jag själv provade att springa med CaniX-bältet trodde jag inte att ett midjebälte kunde göra såå stor skillnad för min löpning, men ack så fel jag hade! Bältet väger i princip ingenting och känns knappt att man har på sig. För den som söker ett renodlat löparbälte kan jag varmt rekommendera CaniX-bältet!

Bältet finns i storlek S & M.
Det går att justera samtliga remmar, benremmarna går inte att ta av. 

 

Non-stop Dogwear Ferd Belt
Ferd-bältet ger ett robust intryck, det är stabilt och vadderat av formbart skum för att ha en bra passform och sitta bra över höfterna, ändå känns bältet lätt och smidigt.

Ferd-bältet lämpar sig utmärkt för vandring, friluftsliv och skidåkning. Bältet har två D-ringar på vardera sida för att kunna koppla fast en pulka. Bältet har till skillnad från CaniX och Loype bara en rem framtill, den är försedd med en rejäl (men lätt!) karbinhake med skruvlås. Remmen fram fästs med två snabbspännen i bältet, det är lätt att koppla loss & sätta tillbaka för att justera. Bältet finns i storlek S, M och L. Benremmarna och midjeremmen går att justera, det går också att ta bort benremmarna om man vill det. 

Till Ferd-bältet går det att köpa till en väska som lätt träs på bältet, och huxflux får man med sig en hel del på turen.

 

Non-Stop Dogwear Trekking Belt
Trekking-bältet är precis som det låter ett perfekt bälte för vandringsturerna men det fungerar minst lika bra till vardagspromenaderna och att jogga, cykla och åka skidor med. Trekking bältet är ett enkelt, traditionellt midjebälte som ger skönt stöd i ryggen, det är följsamt och vadderat vilket även gör det mjukt och skönt. Trekking bältet har en öppen krok och precis som på Ferd-beltet finns det bara en rem framtill som fästs med två rejäla plastspännen på vardera sida.

Trekking bältet finns i två olika färger – lila och mörkblå. Bältet finns i storlek S och M.

Till bältet finns matchande väskor att köpa till som enkelt träs på och ger perfekt packmöjlighet för lite smått & gott.

 

Non-stop Dogwear Løype Belt
Løype bältet är speciellt utformat för och av skidåkning och skidåkare (några av de bästa i världen faktiskt!). Bältets form gör att kraften centreras till höfterna utan att påverka rörelsefriheten, det minskar också belastningen för korsryggen. Løype är lätt och smidigt samtidigt som det är stabilt och rejält. Bältet har en inbyggd ficka bak, benremmar, och två remmar fram – en med spänne i plast som håller bältet på plats och en försedd med en panikhake där draglinan fästs.  Alla remmar är justerbara för optimal passform. Bältet finns i storlek S och M.

Jag använder mitt Løype till cykling och är supernöjd, vet också fler som använder Løype till bikejoring så det kan jag varmt rekommendera.

Alla midjebälten och tillbehör finns hos Vuaja. Har du frågor eller funderar över något får ni jättegärna höra av er antingen här, på Instagram eller Facebook. 🙂

 

Den lilla flockens vara eller inte vara

En fråga jag ofta får, oftast av andra polarhundsägare, är när kommer hund nummer fem? och det är en fråga jag ställer mig själv ibland också. När är det egentligen dags för hund nummer fem? Eller en kanske mer adekvat fråga, vill jag ens ha en femte hund?

Skulle jag få välja ur enbart ett träningsperspektiv vore det självklart helt underbart att ha fler huskies, jag skulle gärna träna större spann och kunna tävla i mer än två-spann. När jag däremot tänker i ett större perspektiv känner jag en viss ambivalens. Livet jag har med mina fyra pälsmonster nu kombinerar det bästa av två världar. Jag kan ta med alla fyra på olika tillställningar, gå på promenad med alla fyra ensam och ha alla inne samtidigt utan att det blir kaos. Samtidigt kan jag välja att träna eller gå promenad där jag bara tar med en eller två av hundarna, med vetskapen om att jag har tid och möjlighet att erbjuda alla fyra lika mycket kvalitetstid eller ensamtid med mig.

 

Dynamiken i min lilla flock om fyra är helt fantastisk. Jag fascineras ständigt av mina hundars otroliga samspel och jag kan sitta i timmar och studera dem. Den respekt och kärlek de har till varandra är magisk och jag blir alldeles varm i hjärtat av att se dem tillsammans. Genom att addera ännu en individ i flocken skulle jag riskera detta samspel och dynamik, för det är såklart inte säkert att känslan skulle bli den samma om flocken skulle växa i antal. Är det något jag är beredd att göra? Jag tampas med frågan om jag skulle ha möjlighet att ge lika mycket tid och kärlek till fem stycken individer, utan att tumma på kvalitén, som jag kan till mina fyra?

 

I mitt huvud känns fyra hundar som en slags gräns, skulle jag gå över den skulle mitt liv med hundarna antagligen behöva förändras, och även om en hund mer eller mindre kanske egentligen inte gör någon större skillnad, är det de små skillnaderna som gör att jag gång på gång kommer fram till samma slutsats. Tanken på att jag till exempel inte längre skulle kunna ta med alla hundar på samma promenad (för att de helt enkelt skulle bli för starka att gå med själv) är ett exempel på en liten, vardaglig händelse som jag plötsligt inser betyder massor.

Många av mina vänner och bekanta lever med betydligt större flockar än vad jag har och samtidigt som jag på ett sätt kan avundas dem och sakna den typen av liv, känner jag mig helt enkelt inte redo för det just nu. Jag är inte redo för att ständigt behöva välja. Jag vet att deras hundar har det helt fantastiskt och de blir överösta med ovillkorlig kärlek. Det handlar inte om det, jag försöker inte på något sätt få det att låta som att mina hundar skulle leva ett bättre liv. Det handlar om att jag inte är redo att hamna i en situation där jag inte längre kan räkna med att kunna ha med alla hundar på allt jag gör, och den friheten vill jag inte förlora. Skulle jag plötsligt vilja packa in mig själv och hundarna i bilen för att sedan bege mig ensam till fjällen för en veckas vandring så skulle jag kunna det – ensam.

Den slutsats jag alltså om och om igen kommer fram till är att jag som det ser ut nu inte kommer vilja addera ännu en medlem till flocken. Jag vill kunna ge all min tid och kärlek till de fyra hundar jag har och kommer värdera ensamtid och andra aktiviteter med Lufsen och Bamse högre än dragträningen i sak. Jag hoppas ni förstår hur jag menar, det här är bara mina tankar och känslor inför min egen situation och flock. Hur många hundar en sedan väljer att ha och hur en väljer att leva sitt liv är helt upp till var och en, i slutändan är det viktigaste att alla lever ett liv vi trivs med och att vi har en meningsfull tid ihop med våra hundar ❤

Sommaren – en tid för återhämtning

Som alltid har sommaren sprungit förbi i en rasande fart och det är, trots den tillfälliga värmeböljan som gjort comeback, höst igen. Planerna inför höstträningen är igång och längtan efter tillräckligt låga temperaturer är större än någonsin.

Hos oss är sommaren till stor del en viloperiod och en tid för återhämtning och återuppbyggnad. Vi ägnar oss åt aktiv vila och växlar mellan att ligga utslagna i skuggan och aktiviteter som vandring, simning, balansbollsövningar och spårträning.
För mig är sommaren en tid då hundarna gås igenom ordentligt och kropparna checkas av, en avstämning av den gångna säsongen och en check inför kommande säsong. Vi stretchar och masserar hemma på regelbunden basis och kompletterar med besök hos fysioterapeut eller Canineopat*. Hundar som går hårt i draget använder muskler som är svåra att komma åt och det är därför viktigt att få en grundlig genomgång av ett proffs.

Lady och Accio har i sommar behandlats med massage och elektroterapi. Elektroterapi är en behandlingsform som hjälper till att bland annat minska svullnader och muskelsmärtor, reducera triggerpunkter i muskler och nå djupliggande muskulatur, ligament och senor som kan vara svåra att nå med enbart massage. Lady och Accio genomgick också en rörelseanalys och vår Canineopat såg över så de var jämt musklade och gav tips på muskler som behöver stärkas. För Accios del blev vi ordinerade att träna balansboll för att stärka upp hennes muskulatur på insidalår, en träningsform som Accio älskar.


Vad har ni gjort i sommar och hur tänker ni kring rehab och prehab? /Linda

* ”Vad gör en Canineopat? En Canineopat ska förbättra hundens hälsa och rörelseförmåga genom behandling och rekommendationer om fysisk träning. I en Canineopats yrkesroll ingår främst undersökning och behandling med syfte att bota, förebygga och lindra sjukdom eller skada. Problemen finns främst i rörelseapparaten med dess stödjeorgan, det vill säga skelett, leder, muskler, senor, ligament och nerver. En Canineopat bedömer också hundens förmågor och funktion såsom motorik, styrka, rörlighet och smärta. Behandlingen avser framför allt primära problem men också sekundära (problem som uppkommit av det ursprungliga besväret). Canineopatens kunskapsområde täcker det mesta som klassas som ”problem i rörelseapparaten” såsom anatomi, fysiologi, massage, mjukdelar, biomekanik, rörelseanalys, träning och friskvård. I en rörelseanalys tittar man på hundens rörelsemönster, hållning, muskulatur och samspelet mellan dessa aspekter. Efter genomgången rörelseanalys och undersökning läggs ”fynden” samman och ligger då till grund för behandling, rehabilitering och träning.”
Källa: Enköpings Hundhälsa 

 

Stanna tiden

”Att tiden bara springer förbi” är något jag hör allt för ofta, det är en matt klyscha som upprepas om och om igen. Ett uttryck som nästan tappat sin mening. Några ord som knappt betyder någonting längre. Tiden springer förbi för oss alla, men oj oj oj, vad den sprungit förbi mig sista tiden. Tiden har sprungit förbi mig snabbare än någonsin.  

Det känns som det var alldeles nyss jag längtade efter kyla och snö och att det bara var någon dag sedan jag planerade inför det nya året. Men nu är vi här – ett par dagar in på tjugohundranittons andra månad och det nya året har hittills bjudit på redig kyla och massvis med snö.

Även fast jag som person tycker om att planera, vara förberedd och ordningsam blev jag lite tagen på sängen nu när vintern väl kom.  Min kära släde som var i behov av kärlek och omvårdnad redan inför förra säsongen står fortfarande ute i skjulet på gården, ledsen och alldeles bortglömd. Jag har hela hösten tänkt köra in släden till ett snickeri i stan för att bland annat laga buskbågen, byta lastplan och laga lite annat smått och gott. Jag har också nya, fina belag som hänger ute i hundskjulet och bara väntar på att få möta snön. Så kan det gå, jag antar att orden ”mañana mañana” etsade sig fast lite väl hårt i huvudet på mig.

Som tur är har jag också en kickspark, så min haltande planering och bristen på en hel och fungerande släde har inte stoppat mig och hundarna nu i vinter (även om jag kan erkänna att jag saknat släden ungefär varje dragpass… Rätt åt mig). Eftersom en kickspark i stort sett inte väger någonting, och jag heller inte utrustat min med broms, har det varit alldeles lagom att köra hundarna två och två. Att det blivit tvåspannsturer i vinter tror jag gjort grabbarna, och speciellt Lufsen, gott.

Under hösten har jag funderat på att pensionera Lufsen från draget då han inte haft samma glädje och entusiasm i träningen. Jag har provat olika konstellationer i spannet men ändå tyckt att han saknat det där extra som han annars haft. Han har inte haft ont någonstans och varit exakt lika pigg och glad överallt i övrigt. Jag lät honom därför vila ett bra tag från dragträningen och nu när snön kom fick han följa med på en tur i lag med Bamse. Under den turen visade sig den Lufsen jag varit van att se i draget igen. Han jobbade på så fint och jämnt i selen och han kändes full av energi. Han och Bamse jobbade riktigt bra och har fått gå ihop flera gånger igen sedan dess. När jag nu i efterhand tänkt efter och läst mina träningsanteckningar från i höstas inser jag att jag provade Lufsen på alla olika positioner i fyrspannet, samt i tvåspann med både Lady och Accio – men inte med Bamse. Jag inser nu att han kan ha ledsnat på draget på grund av sällskapet och inte på själva träningen i sig. Även fast Bamse och Lufsen båda är riktigt grymma i selen och kämpar på bra, så går det inte att jämföra dem med mina huskytikar och kanske ledsnade Lufsen på att alltid få gå jämte en galen tik som drar för två och går in i sin uppgift till 150%. Jag har såklart ingen aning utan kan bara spekulera.

Hur som helst är jag väldigt glad över att få se min pigga och träningssugna Lufsen igen och det är helt underbart att ha två fantastiska tvåspann att köra. Nu vill jag passa på att njuta av vintern så länge som möjligt, för innan vi vet ordet av är den borta och det är dags att ladda om inför barmarkssäsongen istället. För ni vet, tiden bara springer ju förbi.

Vi skyndar långsamt…

Det är dumt att stressa som jag brukar säga, och det är sannerligen något jag och Bamse anammat när det gäller vår tävlingskarriär. Förrförra sommaren, i juli 2017 närmare bestämt, debuterade vi i Startklass på Sala Brukshundklubb och jag minns det som igår. Jag var såååå nervös. Jag hade gjort upp en tävlingsplan och planerat allting i detalj. Jag hade tänkt ut exakt vad jag skulle göra från det vi kom fram till tävlingsplatsen tills vi var klara. I planen ingick bland annat att Bamse skulle få stanna i bilen så länge som möjligt för att inte behöva stressa upp sig så långt innan det var vår tur. Den planen gick i kras ganska fort. Jag började nämligen med att låsa in bilnyckeln och stod sedan där som ett fån, med ett koppel i ena handen och en apportbock i den andra. Jag minns att jag tänkte att det i alla fall var en jäkla tur att jag hunnit ta ut både hund,  koppel och apportbock innan jag låste bilen och smällde igen bakluckan. Att stå där med en låst bil, en bilnyckel på insidan, en skällande hund och en panik som bara växte sig större var inte roligt. Jag skrattar gott åt eländet idag, men då var det sannerligen inte kul.

Som ni säkert kan tänka er så gick den tävlingen s k i t. Jag var för stressad, nervös, ofokuserad och oförberedd. Jag var så himla besviken efteråt. Så jäkla arg och ledsen på mig själv och Bamse. Jag kommer ihåg att jag grinade som en galning i bilen, både för att jag var så besviken på tävlingsresultatet men också för att jag hade så dåligt samvete över att jag varit besviken på Bamse. Världens bästa, finaste Bamse. Han hade ju gjort allt han kunde. Hans prestation och uppförande inne på planen var en ren återspegling av mig som förare. Den kvällen lovade jag mig själv dyrt och heligt att lägga lydnaden på hyllan och inse att det inte var för oss.

Men ni vet ju hur det är, skam den som ger sig. Jag la inte lydnaden på hyllan och jag vägrade inse att lydnaden inte var vår arena. Vi har sedan förrförra sommaren tränat, tränat och tränat, tränat lite mer och petat in någon tävling då och då. Sista tävlingen vi gjorde var i mars förra året, då vi lyckades skrapa ihop 165 poäng och vårt allra första uppflytt. Efter den tävlingen infann sig något slags lugn i mig. Vi hade klarat det. Vi hade nått uppflyttningsresultat och för en gångs skull lyckats visa del av oss som annars bara närvarat vid träning och lyst med sin frånvaro under tävling. Jag valde att ligga lite lågt, fokusera på annat ett tag. Anmälde till två till tävlingar under 2018 men strök mig från båda av olika anledningar, skadad hund första gången och massor med oanmält snö (och sommardäck) andra gången.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig, 2019 ska bli året då jag och Bamse på riktigt blir klara med Startklass och går vidare till nästa klass. Vi ska inte bara ha klarat det en gång, vi ska kamma hem tre uppflyttningsresultat och det där jädrans lydnadsdiplomet. Sagt och gjort, anmälde mig till första bästa (och närmsta) inomhustävling och i lördags, 5 januari, var det dags.

Vi genomförde ett fint program, några slarvfel från min sida, och kammade ihop 172 poäng, uppflytt och en sjätte placering! Nu behövs det bara ett till sen tackar vi för oss och vinkar adjö till Startklassen. Så ja, det gick nästan ett år mellan tävlingarna och våra uppflytt, men vi skyndar långsamt. ♥

49797489_2053655561368979_6998839269724782592_n49446111_2047777428623459_3629091230173888512_n